sebastianandersson

Dagens moderna samhälle kommer inte att överleva. Det är ingenting jag säger med fullständig säkerhet, men jag tror att sannolikheten är stor. En förutsättning för dess överlevnad är transformation, vilket gör att det inte längre är ett modernt samhälle. Och transformationen måste ske på många av samhällets plan, inte minst genom att ändå människors tankar och värderingar. Västvärldens moderna samhällen bygger på många intressanta tankar som tillväxt, frihet, marknad, demokrati och många fler. Dessa värderingar får inte förkastas! Nej, uttrycken behöver inte ens rent språkligt förändras. Men det måste ske en transformation av tolkningen av begreppen. Den västdemokratiska samhällsmodellen, med en stark kapitalistisk fri marknad, jagar någonting som vagt brukar kallas för "tillväxt". Det är ett ord som används friskt men som flera gånger egentligen är rätt så svårt att definiera.

I jakten på ekonomisk tillväxt skyr man inga medel för att skaffa sig den nyaste bilen, det största huset, de trendigaste kläderna, den rikaste staten o.s.v. Det finns inga hinder som kan hindra oss från att uppnå tillväxtens belöningar! Genom krig och klimatkriser går vi, utan att ens fundera över ifall tillväxten egentligen är så viktig som vi fått för oss. Kan vi jaga tillxäten till vilket pris som helst? Finns det inget pris som är för högt? Politiska beslut fattas inte längre på grund av folkviljans tycke, utan istället är det ekonomiska intressen som i högsta grad styr. Hur detta kan gå ihop i en demokrati kanske man kan fråga sig själv?! Det har att göra med att alla människor, rika som fattiga, styrande som styrda, lever med tanken och målet att kunna äga det man inte äger, att köpa det som inte köpts. Och så länge denna syn dominerar människors tänkande, tillväxtsynen, så kommer det aldrig någonsin att några hinder alls, förniftiga som oförnuftiga, som kan stoppa ekonomin framfart.

Därför måste vi förändra de styrdas sätt att tänka eller förändra de styrandes sätt att styra. Jag lägger fram ett påstående att ett starkt hot mot det allmännas vilja är just det allmännas vilja. Hur kan demokratin, folkviljan och friheten vara dåligt för oss, kan man fråga sig?! Till en början vill jag säga att folkviljan inte är folkets vilja i den utsträckning som vi väljer att se det. Vi har våra rättigheter att ställa upp i allmänna val och att framföra vår vilja till de styrande (eller vara en direkt del av styrandet). Problemet ligger istället på individnivå och är därför också betydligt mycket svårare att förklara. Man kan enkelt uttrycka det i en fråga som: vet människor verkligen av de egentligen vill? Kan vilka demokratiska beslut som helst vara acceptabla om det ger oss ofriheter i framtiden? Detta tycker jag är en mycket intressant, och framför allt, viktig fråga.

Varningar om klimatförändringar tycker jag blir ett väldigt bra exempel för att försöka beskriva ytterligare vad jag menar. I vår jakt på tillväxt fattar medborgare, och kommer att fatta, demokratiska beslut som främjar just denna tillväxt. Detta är för att vi tror att vi vill ha tillväxt för det har blivit ett ideal att ha det senaste klädesplagget, den finaste bilen och  (för det går inte att skriva eller här, den moderna medborgaren ska ha allt av allt och nöjer sig inte med småsaker) det största huset. För att ta del av detta välstånd och utveckla det jagas tillväxten genom att gå över lik i krig och utmattning av jordens naturresurser. Och medan vi som medbrogare nöjd kör runt i vår nya bil, i våra nyaste kläder, bräns fossila bränslen och regnskog skövlas. Och den kortsiktigt tänkande människan tycker att detta är helt okej så länge det inte påverkar henne.

Men fortfarande så har detta inte blivit ett demokratiskt problem om "vad vi egentligen vill", utan är just nu bara moraliskt förkastligt (som så mycket annat i vår värld är). Men när orkaner, översvämningar, rubbningar av ekosystem, höjningar av världshavsnivån och för tidiga/sena somrar/vintrar närmar sig så börjar vi sakta förstå att detta nog egentligen inte var vad vi ville från första början. Nu har det plötsligt blivit ett väldigt stor demokratiskt problem.

Hur räddas vi då ifrån denna jakt på tillväxt som tydlgt visat kommer att leda till en smärtsam undergång, förr eller senare? Människans girighet och jakt på välfärd går inte att stoppa när den en gång väl har börjat. Välfärdsamhället har funnits i ungefär 60 år (+ - beroende på vilket land man talar om) och redan nu finns det otroligt starkt motstånd till att ge upp den rikedom man har idag. Därför kan inte folket få lov att forstätta styra landet på demokratisk väg, detta kommer bara att bli ödesdigert. Istället måste ett expertvälde växa fram av framstående forskare och politker som inom olika områden vara extremt framgångsrika. Den obervanta läsaren skulle dock fråga sig hur folket skulle välja att ge bort den makt som de har till en ensam maktelit? Genom total styrning av media och information i samhället ska expertväldet framföra värderingar och tankesätt som forstrar goda medborgare som kommer att lita på att expertväldet gör det som är rätt för folket. Informationsflödet kommer att övertyga medborgarna om att samhörighet och lojalitet blir viktigare än tillväxten. Tillväxten är, och kommer också att framställas sådan, som en fiende mot mänsklighetens överlevnad. Tillväxt kan istället vara så mycket mer än ekonomisk tillväxt! Tillväxt för naturen, tillväxten av tillit och gemenskap, solidaritet och kärlek är målet för det nya samhället som kommer att växa fram. Och tillsammans kommer folket att leva medan experterna ser sanningen om de verkligt  stora frågora i samhället. Och på detta sätt kommer människans räddning från en säker undergång.

Denna text belyser intressanta problem/lösningar för det samhälle som vi lever i idag. Allt som står borde inte tas bokstavligt så att jag framställs som en fascist/anti-demokrat. Det är istället bara till för att skapa debatt.
Jag tycker att Kina är ett intressant exempel att titta på när man vill se lösningar på problem som t.ex. rör klimatet. Kan styrandet av media där se till att "tvinga" människor att inte jaga välfärd i samma utsträckning som i USA och EU? Visst, de är inte alls lika fria, och staten bortser totalt ifrån deras grundläggande rättigheter, men de kanske löser framtida problem som vi i västvärlden inte själva har svar på.


Hoppas att läsningen var intressant!

Och framför allt vikten av att förstå vad det innebär att inte fråga någonting alls. Det vi egentligen kan förstå, eller enligt vissa "veta", om den värld  vi är en del av utgår rent logisk fårn början ifrån enkla frågeställningar. Och genom historien och det sunda förnuftet har vi kunnat räkna och förstå att det t.ex. är väsentligare att ställa sig frågan om varför Hitler var en massmördande skitstövel, än om hurvida Stalin föredrog att rita cirklar framför trianglar. Enligt vårt sunda förnuft kanske vi kan förstå att Hitler blev lite grinig på några högt uppsatta konstakademikerjudar (vilket konstigt ord) för att de inte uppskattade hans konst och att detta senare kom att prägla hans fortsatta liv som världshistoriens kanske främsta psykopat. Däremot kan vi även tydligt förstå att sambandet mellan Stalins utrensningar av sin egen befolkning i slutet av 30- talet, och i slutet av 20-talet (kort och gott genom hela sin livsperiod) kanske inte har speciellt mycket att göra med ifall han föredrog att rita cirklar framför trianglar. Den enda koppling man skulle kunna tänkas dra mellan massavrättningar och cirklar är kanske att kulorna från en pistol i viss mån är runda. Men för att dra den kopplingen måste man antingen vara dum i huvudet, eller åtminstonde framställas som om man vore det. Problemet som jag försöker lyfta fram är dock det är att vi aldrig med säkerhet kan förstå vilka frågor som är väsentliga att ställa, eftesom allting vi vet om världen idag utgår ifrån de frågor som vi en gång ställt. Och vi kan inte direkt lita på att förnuftet berättar för oss vilka frågor som är viktiga att ställa. Jag tror att den som läser det här kan instämma i vad jag säger när jag påstår att en tioårings förnuft inte alls når upp till en 30 årings. På samma sätt kan vi då inte heller förvänta oss eller anta att vårt förnuft som vuxna är fullt utvecklat eller att vi kan förlita oss på detta för att finna sanningar. En tioåring skulle kanske sällan kunna dra kopplingen om om Hitlers misslyckande på konstakademien och han massmördningskarriär. Likaså kan inte vi som vuxna dra och förstå alla paralleler. Vi är också tioåring på ett sätt. Med detta vill jag inte säga att det finns ett uppenbart samband mellan cirklar och massmord i Sovjetunionen. Men det jag istället försöker säga är att vi måste förstå vilken otroligt relativism det är vi lever i/på/i samband med (hur ska man uttrycka det). Jag menar även om förnuftet i sig enligt många gett svar på viktiga frågor så kvarstår dock ett problem. Svaren på frågorna kommer aldrig speciellt långt. Fastän man efter andra världskriget förstod att folkmord kunde ske, och fastän de förstod vissa tydliga orsaker till att det kunde ske, så tillät man det ändå att ske sedan långt i i vår tid. Från Jogoslavien, Sudan, Rwanda, Kambodja tillsammans med en massa andra goda "folkmordsvänner". Samtidigt förstår jag också att världen inte är vidare värdig att leva i ifall allting är relativt - man skulle ju bli tokig. Men härmed nöjer jag mig helt enkelt med att jag framfört min åsikt och hoppas att den kan vara någorlunda intressant att tänka på.

Om man har en tro om att människan innerst inne är god så kommer man också att se goda människor. Likaså borde också den som har en dålig människosyn se onda människor. Gäller denna relativism alltid för den värld som vi påstås vara en del av och beskåda? Om så är fallet, så kan hela ens synsätt på vad mänsklighet, samhället, gott mot ont, snällt mot dumt, totalt brytas ned i direkt samma ögonblick som man kommer till denna insikt. Och att känna jorden skaka så pass intensivt av denna insikt - eller borde man kanske istället i relativismens anda kunna kalla det för upplevelse, åskådning, inblick eller vad som helst -skrämmer nog skiten ur de flesta. I alla fall mig.

"Det finns en sorts nödvändig galenskap att tro att just du kan förändra världen. En galenskap som gränsar till genialitet och som samtidigt är den enklaste vardagsklokhet: du kan det, och du gör det tillsammans med andra" / Bernt Rosengren

Vet inte riktigt om jag tror på det längre. Jag gjorde det för inte så länge sedan, men plötsligt kom livet ifatt en. Märkligt...

Sommaren blev inte riktigt som jag förväntade mig. Under större delen av sommaren jobbade jag, som förmodligen många andra i min ålder gjorde. Och i samband med att man arbetar kommer det ju in mer pengar i plånboken och innan sommaren trodde jag verkligen att det var just det som skulle göra mig glad. För innan man tog studenten tyckte jag nog att livet ändå var bra tråkigt med skola som höll en "låst" från att göra allting annat som livet har att erbjuda. Idag skulle jag äta upp vartenda ord av det jag tänkte/sa/skrev då. Det är nu, när man jobbar och tjänar pengar, som jag känner mig allra allra minst fri. Jag tror inte att jag någonsin tidigare i mitt liv kännt en sådan känsla av "ostimulans" i mitt liv som jag gör just nu. Förr reste jag långt till skolan, för att möta klasskompisar och bolla idéer tillsammans med lärare. Jag fick lov att lära mig nya saker och hela tiden upptäcka vem jag själv var. Nu när jag jobbar så tar det en kvart för mig att komma till jobbet, som ligger i Eslöv. Jag jobbar med gamla människor som inte ens kommer ihåg sina egna namn, så just därför finns det inte så mycket att prata med dem om. När jag jobbar känner jag bara att jag vill vara ledig, och när jag är ledig är jag så jävla uttråkad att jag känner att det är lika bra att ändå jobba igen. Jag känner mig inte tillfredställd med någonting alls längre. En middag smakar ingenting längre, det är bara nödvändig föda för att överleva. Och när man lägger sig så vet man att man ändå bara kommer att vakna till en annan dag som är tråkig. Det känns som att jag väntar på att jag bara ska bli trött så att jag kan sova. Och jag har blivit desperat efter sysselsättning! Lite jobb hit, lite träning dit, lite film åt det hållet, lite matlagning åt andra hållet samt en massa andra saker man kan tänka sig. Jag anmäler mig frivilligt att gå i en halvtimme för att handla ett paket smör i ösregnet bara för att det fanimig inte finns någonting roligare att göra. Och det har inte någonting alls att göra med att jag bor i Eslöv. Det är bara att jag är ostimulerande. Förr hände en massa saker om dagarna. Det tog sin lilla tid att ta sig til jobbet i utkanten av Lund. Det tog sin lilla tid att ta sig till skolan i Helsingborg. Det tog sin lilla tid att plugga samtidigt som man skulle hjälpa till hemma med hushållssysslor och toalettstädning. En annan rätt så tråkig sak är att jag inte ens har råd, eller kommer att ha råd, till ett skånekort så att jag kan resa runt på tåget i skåne. För ibland känns det faktiskt som att mitt hem är på resande fot - på ett tåg eller en buss. Det är konstigt och det låter nog mest fånigt, men jag tror faktiskt att det är väldigt sant. Jag saknar det väldigt, väldigt mycket. Som det ser ut just nu har jag inte rört mig utanför Eslöv på flera veckor (förrutom en dag i Malmö och en dag i Örtofta). Det gör mig bara väldigt ledsen att vara så jävla uttråkad :(

Jag känner att det nu är dags att skriva någonting här på bloggen. Det finns en hel del saker som jag innerst inne känner att jag vill skriva och dela med mig av. Det är dock inte alltid så enkelt att alltid skriva ned vad det är man känner eller vad det är man vill berätta. Men jag kan ju börja med att berätta om min fina sommar. Sommaren börjar enligt mig direkt efter studenten - en dag som för övrigt blev överraskande mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Min familj brukar annars ha svårt för at verkligen engagera sig, när det gäller det mesta, enligt mig. Men när det var student var alla verkligen glada och fanns där för mig och hjälpte till att göra firandet helt underbart. Det var första gången på flera år som jag verkligen innerligt kände att mina föräldrar och min familj var stolta över mig. Om inte annat var det i alla fall första gången på flera år som de verkligen sa det. Nu i efterhand är jag mest bara glad över att jag fick ta ett fint avsked av en trevlig skoltid tillsammans med trevliga klasskamrater. Även om jag haft mina tvister med olika klasskompisar och både upplevt mina sämsta och bästa tider i livet, så saknar jag ändå det. Jag tror att det är för att jag gick igenom en enorm förvandling (jag blev en skalbagge) under mina 3 år på gymnasiet och att det är minnena från den utveckligen som gör att jag idag känner en viss sorgsenhet över att vara utan allt som repressenterar Campeon och Helsingborg.

Jag vet att jag var inne på linjen om att skriva om sommaren, men jag tror ändå att jag skiter i det. Det är så himla svårt att försöka förklara ett minne eller en känsla med ord, så det är lika bra att låta det vara osagt för tillfället. Förhoppningsvis stannar mina minnen kvar ändå.

Just nu oroas jag över många saker. Georgien jämnas med marken och amerikanarna skäller på ryssarna, universitet i Lund skickar en massa papper till mig som visst ska vara "informationsblad", men jag måste fan vara dum i huvudet eller någonting för jag fattar inte ett dugg mer nu om universitetsstudier än vad jag gjorde för ett halvår sedan. Samtidigt vinner en simmare från USA 9 (?) OS-guld och slår 8 världsrekord. Snacka om att det kom oväntat!

Jag tänker mycket på det förflutna, det som en gång varit. Det är förmodligen därför jag hela tiden strävar efter att gå framåt och glömma det. Det är min egen lilla verkligehetsflykt för att undvika känslor. Ett tag i mitt liv var jag inne i en period då jag var duktig på att visa mina känslor och när jag kände att jag visste vad jag tyckte och kände med mig själv. Nu för tiden känns det mer som att jag bara lever utan att reflektera så mycket över mina känslor. Visst kommer det tillfällen då man känner sig ledsen och missförstådd av världen, men inte alls lika ofta som tidigare. Antingen har man blivit mognare och lärt sig att hålla inne känslorna, eller så har man helt enkelt bara gett upp och insett att det kvittar hur ledsen man än känner sig, för det hjälper inte. En av de viktigaste läxorna jag lärt mig är att livet alltid fortsätter oavsett vad jag tycker eller hur jag känner. Bara för att jag känner mig ledsen och inte trivs på mitt jobb, betyder inte det att någon kommer att stanna upp för att se efter mig. Nej, det gäller bara att ta sig själv i kragen och inse att man själv måste skapa det livet man vill leva. Och visst, detta är väl en läxa som alla tvingas lära sig och är verkligen ingen ny eller revolutionerande tanke. Men det är spännande när man väl förstår läxan, och inser vad den betyder i praktiken.

Så slutligen vet jag inte riktigt vad det är jag vill komma fram till med mina texter. Förhoppningsvis läser Thomas inlägget och ringer mig för att diskutera politik så att vi tillsammans kan låtsas vara något så töntigt som "rysslandsvetare" eller önska att vi var journalister som gräver fram otäcka sanningar och ondskefulla företag som tjänar pengar på andra människors lidande genom att sälja sockerfri läsk.

Eller så är det bara mina egna innersta önskningar

Jag försöker att leva med mitt förflutna men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Fan vad kallt det är! Jag kna knappt gå utanför dörren utan att frysa ihjäl och igår ställde jag mig själlv frågan om jag någonsin kommer att överleva en såhär kall vinter. Har ju varit väldigt sjuk och dåligt på grund av det dåliga vädret och tvingats ligga hemma ett par dagar bara under denna skolveckan. Jag lyckades inte ens tvinga mig själv till skolan, så dålig var jag.

Söker efter meningen med livet men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Medan jag sitter här och skriver så spelar brodern SKITHÖG musik från sitt rum som ligger vägg i vägg. Den killen har allvarliga problem när det gäller att respektera andra människor. Just nu känns det som att jag bär på en stor tunna krut inom mig som kommer att explodera vilken sekund som helst. Hur kan man vara så arg? frågar jag mig själv. Bonnie Rait (som jag lyssnar på) blandat med någon jävla rapp smörja "Gonna fuck ya in ya mothafucking ass, mothafucking G". FAN VAD JAG HATAR DEN MUSIKEN! Samtidigt hör man honom skrika "Helt jävla otroligt för fan! Sätt bollen i mål då!". Usch och suck, jag är deprimerad. Nej, inte deprimerad. Bara i en sämre sinnesstämmining än annars.

När jag vill bli av med min ilska slår jag på en säck men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Detta får nog avsluta dagens blogginlägg.

Jag anses ofta vara en väldigt medmänsklig och vänlig människa som bryr mig om människor oavsett om jag känn med eller om de förtjänar det. Men hur kan detta vara sant om jag kan leva mitt liv just nu, utan någon som helst som sorg i hjärtat över en bekant människas missöde. En person som jag ser och hör varje dag, en person som berört mig och mitt liv oerhört mycket. Inte alls på ett bra sätt, men ändå berört väldigt mycket. Problemet handlar inte om att jag skulle vilja känna någon ömkan eller sorg för denna personen, inte alls. Det handlar istället om att det är märkligt och läskligt att man som människa kan sluta upp som en tyst och stel vägg, totalt känslokall till tragedierna runt hörnet. Det störa problemet är att förstå hur man kan bli sådan. Varje dag förstår jag mer och mer hur personer som växer upp under extremt svåra förhållanden utvecklar ett sätt att se totalt likgiltigt på saker och ting. Jag förstår verkligen dem! Man börjar tänka på ett helt annat sätt, ett sorgligt sätt.

Jag känner ingen sorg eller sympati. Borde jag göra det?

Ja, då var det dags igen. Fars dag. Den dagen som jag alltid glömmer bort. Den dagen som betyder ungefär INGENTING för mig.´Men visst, det är alltid ett tillfälle att slösa pengar på pappa, vänners pappor, morfar, farfar och eventuellt, farfars far och morfars far. Först fars dag och sedan julafton! Skulle jag vara gjord av pengar eller (berättigad fråga till vem som än känner sig manad att besvara)?

Men nu ska vi inte deppa för att plånboken är tom (intressant att jag har en tendes att tala om mig själv som två personer) och helgen snart slut. Det är bara att blicka framåt mot det som ännu inte upptäckts - framtiden! "När jag blir stor ska jag bli"... betydligt mycket smartare än alla dem som ser fars dag som en viktig dag att fira. Ibland kan man höra människor säga "men det är ju trevligt att fira människor". Det är klart att det är! Det är ju därför det är påhittat! Det kommer ALLTID vara trevligt att fira människor. Kan vi inte komma på en "Barndagen" eller "Svältdagen" eller "Bildagen". Eller vänta, det finns ju nästan faktiskt. Är det ie löjligt att nästan vartenda dag på året ska firas. Bulldagen, pepparkaksdagen, Hitlerdagen, klocktornsdagen, mellanösterndagen, internationella skolkdagen, intrenationella sätta-stolarna-på-borden-istället-för-golvet-dagen. Listan kan göras lång.

Men OM denna dagen mot all förmodan betyder så jävla mycket för er som ni påstår så ska jag sluta klaga.

Ett STORT JÄVLA GRATTIS på fars dag!

/Sebastian

Tyler Durden: Man, I see in fight club the strongest and smartest men who've ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.

Utan tvekan det bästa från Fight Club!

Nu är det äntligen lov igen, och som vanligt så är alla goda vänner bortresta. Men det gör kanske inte så himla mycket. Jag spenderar ändå inte så mycket tid tillsammans med dem. Nej, istället ska jag ägna lovet till att tänka på vad det innebär att vara man (för det är ju viktigt att vara man), vad det innebär att vara tanig (för det vill man ju inte vara) och kanske framför allt: inse att jag är en väldigt speciell människa på många sätt.
Ibland verkar folk vilja framställa mig som en cynisk världshatare och filantrop - en deppig jävel som drar ner alla i min omgivning i en hatisk jag-vill-skjuta-mig-själv stämmning. Jag tycker att detta är en felaktig bild av mig och jag förstår inte riktigt varför folk får den uppfattningen. De personer som känner mig vet att jag inte är sådan. För om man tänker efter så kan det inte, rent logiskt, finnas någon som tycker om en cynisk världshatare. Eller?

Skolan börjar snart och det är dags att börja tänka på projekarbetet. Sent ute? Kanske lite, men jag brukar inte ha speciellt svårt för att bestämma mig. Vill definitivt göra ett projektarbete där jag får ta del av andra människor upplevelser och historier om sina liv. Jag vill göra någonting då jag finner någon verklig insikt. Ett arbete som jag kan se tillbaka på och vara riktigt stolt över för att det lärde mig någonting viktigt om mig själv eller livet. Det ska vara som en mindre uppenbarelse. Om man ändå har 100 timmar på sig att verkligen studera ett ämne, så får man ju se till att välja något viktigt. Någonting som verkligen gör gott för själen och ger mig förståelse.

Fast det är kanske för mycket begärt.

Imorgon ska jag ta reda på om jag är älskad. Önska mig lycka till!

Dagens aha-upplevelse: ens liv består av många olika skeden.

Alla är olika och påminner oss om olika saker. Musik, film eller fotografier kan hjälpa oss att påminna oss om den tiden. Men vi kommer aldrig att leva i den tiden igen.

Men minnen kommer alltid att leva med oss. Tacka självaste Gud (eller varför inte pappa, mamma eller någon annan ogudomlig person) för att vi lever kvar med våra minnen.

Snart början skolan igen och jag måste säga att jag verkligen ser fram emot det. Det betyder visserligen att jag kommer få en massa skolarbete att göra och betydligt mycket mindre tid för mig själv och mina vänner, men jag knaske behöver någonting som sysselsätter mig. Utbildning och lärande är väldigt roligt och intressant och en stor inspiration till lyckan i mitt liv. Att förstå hur världen fungerar, hur människor tänker och frågor om vad som är verkligt och inte verkligt är verkligen någonting som ger mitt liv en rush. Märkligt, visst?

Jag är dock väldigt nervös över vad som kommer förväntas av mig nu när jag börjar i 3an. Projektarbetet ska snart dras igång och jag har inte riktigt koll på vad jag vill göra. Ännu värre är det väl att fråga sig själv vad som förväntas av mina lärare att jag ska göra. Eller vad som förväntas av mian föräldrar (säkerligen inte speciellt mycket).

Ha det fint!