sebastianandersson

Och framför allt vikten av att förstå vad det innebär att inte fråga någonting alls. Det vi egentligen kan förstå, eller enligt vissa "veta", om den värld  vi är en del av utgår rent logisk fårn början ifrån enkla frågeställningar. Och genom historien och det sunda förnuftet har vi kunnat räkna och förstå att det t.ex. är väsentligare att ställa sig frågan om varför Hitler var en massmördande skitstövel, än om hurvida Stalin föredrog att rita cirklar framför trianglar. Enligt vårt sunda förnuft kanske vi kan förstå att Hitler blev lite grinig på några högt uppsatta konstakademikerjudar (vilket konstigt ord) för att de inte uppskattade hans konst och att detta senare kom att prägla hans fortsatta liv som världshistoriens kanske främsta psykopat. Däremot kan vi även tydligt förstå att sambandet mellan Stalins utrensningar av sin egen befolkning i slutet av 30- talet, och i slutet av 20-talet (kort och gott genom hela sin livsperiod) kanske inte har speciellt mycket att göra med ifall han föredrog att rita cirklar framför trianglar. Den enda koppling man skulle kunna tänkas dra mellan massavrättningar och cirklar är kanske att kulorna från en pistol i viss mån är runda. Men för att dra den kopplingen måste man antingen vara dum i huvudet, eller åtminstonde framställas som om man vore det. Problemet som jag försöker lyfta fram är dock det är att vi aldrig med säkerhet kan förstå vilka frågor som är väsentliga att ställa, eftesom allting vi vet om världen idag utgår ifrån de frågor som vi en gång ställt. Och vi kan inte direkt lita på att förnuftet berättar för oss vilka frågor som är viktiga att ställa. Jag tror att den som läser det här kan instämma i vad jag säger när jag påstår att en tioårings förnuft inte alls når upp till en 30 årings. På samma sätt kan vi då inte heller förvänta oss eller anta att vårt förnuft som vuxna är fullt utvecklat eller att vi kan förlita oss på detta för att finna sanningar. En tioåring skulle kanske sällan kunna dra kopplingen om om Hitlers misslyckande på konstakademien och han massmördningskarriär. Likaså kan inte vi som vuxna dra och förstå alla paralleler. Vi är också tioåring på ett sätt. Med detta vill jag inte säga att det finns ett uppenbart samband mellan cirklar och massmord i Sovjetunionen. Men det jag istället försöker säga är att vi måste förstå vilken otroligt relativism det är vi lever i/på/i samband med (hur ska man uttrycka det). Jag menar även om förnuftet i sig enligt många gett svar på viktiga frågor så kvarstår dock ett problem. Svaren på frågorna kommer aldrig speciellt långt. Fastän man efter andra världskriget förstod att folkmord kunde ske, och fastän de förstod vissa tydliga orsaker till att det kunde ske, så tillät man det ändå att ske sedan långt i i vår tid. Från Jogoslavien, Sudan, Rwanda, Kambodja tillsammans med en massa andra goda "folkmordsvänner". Samtidigt förstår jag också att världen inte är vidare värdig att leva i ifall allting är relativt - man skulle ju bli tokig. Men härmed nöjer jag mig helt enkelt med att jag framfört min åsikt och hoppas att den kan vara någorlunda intressant att tänka på.

Om man har en tro om att människan innerst inne är god så kommer man också att se goda människor. Likaså borde också den som har en dålig människosyn se onda människor. Gäller denna relativism alltid för den värld som vi påstås vara en del av och beskåda? Om så är fallet, så kan hela ens synsätt på vad mänsklighet, samhället, gott mot ont, snällt mot dumt, totalt brytas ned i direkt samma ögonblick som man kommer till denna insikt. Och att känna jorden skaka så pass intensivt av denna insikt - eller borde man kanske istället i relativismens anda kunna kalla det för upplevelse, åskådning, inblick eller vad som helst -skrämmer nog skiten ur de flesta. I alla fall mig.