sebastianandersson

Jag försöker att leva med mitt förflutna men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Fan vad kallt det är! Jag kna knappt gå utanför dörren utan att frysa ihjäl och igår ställde jag mig själlv frågan om jag någonsin kommer att överleva en såhär kall vinter. Har ju varit väldigt sjuk och dåligt på grund av det dåliga vädret och tvingats ligga hemma ett par dagar bara under denna skolveckan. Jag lyckades inte ens tvinga mig själv till skolan, så dålig var jag.

Söker efter meningen med livet men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Medan jag sitter här och skriver så spelar brodern SKITHÖG musik från sitt rum som ligger vägg i vägg. Den killen har allvarliga problem när det gäller att respektera andra människor. Just nu känns det som att jag bär på en stor tunna krut inom mig som kommer att explodera vilken sekund som helst. Hur kan man vara så arg? frågar jag mig själv. Bonnie Rait (som jag lyssnar på) blandat med någon jävla rapp smörja "Gonna fuck ya in ya mothafucking ass, mothafucking G". FAN VAD JAG HATAR DEN MUSIKEN! Samtidigt hör man honom skrika "Helt jävla otroligt för fan! Sätt bollen i mål då!". Usch och suck, jag är deprimerad. Nej, inte deprimerad. Bara i en sämre sinnesstämmining än annars.

När jag vill bli av med min ilska slår jag på en säck men misslyckas. Vad gör jag för fel?

Detta får nog avsluta dagens blogginlägg.

Jag anses ofta vara en väldigt medmänsklig och vänlig människa som bryr mig om människor oavsett om jag känn med eller om de förtjänar det. Men hur kan detta vara sant om jag kan leva mitt liv just nu, utan någon som helst som sorg i hjärtat över en bekant människas missöde. En person som jag ser och hör varje dag, en person som berört mig och mitt liv oerhört mycket. Inte alls på ett bra sätt, men ändå berört väldigt mycket. Problemet handlar inte om att jag skulle vilja känna någon ömkan eller sorg för denna personen, inte alls. Det handlar istället om att det är märkligt och läskligt att man som människa kan sluta upp som en tyst och stel vägg, totalt känslokall till tragedierna runt hörnet. Det störa problemet är att förstå hur man kan bli sådan. Varje dag förstår jag mer och mer hur personer som växer upp under extremt svåra förhållanden utvecklar ett sätt att se totalt likgiltigt på saker och ting. Jag förstår verkligen dem! Man börjar tänka på ett helt annat sätt, ett sorgligt sätt.

Jag känner ingen sorg eller sympati. Borde jag göra det?

Ja, då var det dags igen. Fars dag. Den dagen som jag alltid glömmer bort. Den dagen som betyder ungefär INGENTING för mig.´Men visst, det är alltid ett tillfälle att slösa pengar på pappa, vänners pappor, morfar, farfar och eventuellt, farfars far och morfars far. Först fars dag och sedan julafton! Skulle jag vara gjord av pengar eller (berättigad fråga till vem som än känner sig manad att besvara)?

Men nu ska vi inte deppa för att plånboken är tom (intressant att jag har en tendes att tala om mig själv som två personer) och helgen snart slut. Det är bara att blicka framåt mot det som ännu inte upptäckts - framtiden! "När jag blir stor ska jag bli"... betydligt mycket smartare än alla dem som ser fars dag som en viktig dag att fira. Ibland kan man höra människor säga "men det är ju trevligt att fira människor". Det är klart att det är! Det är ju därför det är påhittat! Det kommer ALLTID vara trevligt att fira människor. Kan vi inte komma på en "Barndagen" eller "Svältdagen" eller "Bildagen". Eller vänta, det finns ju nästan faktiskt. Är det ie löjligt att nästan vartenda dag på året ska firas. Bulldagen, pepparkaksdagen, Hitlerdagen, klocktornsdagen, mellanösterndagen, internationella skolkdagen, intrenationella sätta-stolarna-på-borden-istället-för-golvet-dagen. Listan kan göras lång.

Men OM denna dagen mot all förmodan betyder så jävla mycket för er som ni påstår så ska jag sluta klaga.

Ett STORT JÄVLA GRATTIS på fars dag!

/Sebastian

Tyler Durden: Man, I see in fight club the strongest and smartest men who've ever lived. I see all this potential, and I see squandering. God damn it, an entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.

Utan tvekan det bästa från Fight Club!