sebastianandersson

Jag anses ofta vara en väldigt medmänsklig och vänlig människa som bryr mig om människor oavsett om jag känn med eller om de förtjänar det. Men hur kan detta vara sant om jag kan leva mitt liv just nu, utan någon som helst som sorg i hjärtat över en bekant människas missöde. En person som jag ser och hör varje dag, en person som berört mig och mitt liv oerhört mycket. Inte alls på ett bra sätt, men ändå berört väldigt mycket. Problemet handlar inte om att jag skulle vilja känna någon ömkan eller sorg för denna personen, inte alls. Det handlar istället om att det är märkligt och läskligt att man som människa kan sluta upp som en tyst och stel vägg, totalt känslokall till tragedierna runt hörnet. Det störa problemet är att förstå hur man kan bli sådan. Varje dag förstår jag mer och mer hur personer som växer upp under extremt svåra förhållanden utvecklar ett sätt att se totalt likgiltigt på saker och ting. Jag förstår verkligen dem! Man börjar tänka på ett helt annat sätt, ett sorgligt sätt.

Jag känner ingen sorg eller sympati. Borde jag göra det?