sebastianandersson

Sommaren blev inte riktigt som jag förväntade mig. Under större delen av sommaren jobbade jag, som förmodligen många andra i min ålder gjorde. Och i samband med att man arbetar kommer det ju in mer pengar i plånboken och innan sommaren trodde jag verkligen att det var just det som skulle göra mig glad. För innan man tog studenten tyckte jag nog att livet ändå var bra tråkigt med skola som höll en "låst" från att göra allting annat som livet har att erbjuda. Idag skulle jag äta upp vartenda ord av det jag tänkte/sa/skrev då. Det är nu, när man jobbar och tjänar pengar, som jag känner mig allra allra minst fri. Jag tror inte att jag någonsin tidigare i mitt liv kännt en sådan känsla av "ostimulans" i mitt liv som jag gör just nu. Förr reste jag långt till skolan, för att möta klasskompisar och bolla idéer tillsammans med lärare. Jag fick lov att lära mig nya saker och hela tiden upptäcka vem jag själv var. Nu när jag jobbar så tar det en kvart för mig att komma till jobbet, som ligger i Eslöv. Jag jobbar med gamla människor som inte ens kommer ihåg sina egna namn, så just därför finns det inte så mycket att prata med dem om. När jag jobbar känner jag bara att jag vill vara ledig, och när jag är ledig är jag så jävla uttråkad att jag känner att det är lika bra att ändå jobba igen. Jag känner mig inte tillfredställd med någonting alls längre. En middag smakar ingenting längre, det är bara nödvändig föda för att överleva. Och när man lägger sig så vet man att man ändå bara kommer att vakna till en annan dag som är tråkig. Det känns som att jag väntar på att jag bara ska bli trött så att jag kan sova. Och jag har blivit desperat efter sysselsättning! Lite jobb hit, lite träning dit, lite film åt det hållet, lite matlagning åt andra hållet samt en massa andra saker man kan tänka sig. Jag anmäler mig frivilligt att gå i en halvtimme för att handla ett paket smör i ösregnet bara för att det fanimig inte finns någonting roligare att göra. Och det har inte någonting alls att göra med att jag bor i Eslöv. Det är bara att jag är ostimulerande. Förr hände en massa saker om dagarna. Det tog sin lilla tid att ta sig til jobbet i utkanten av Lund. Det tog sin lilla tid att ta sig till skolan i Helsingborg. Det tog sin lilla tid att plugga samtidigt som man skulle hjälpa till hemma med hushållssysslor och toalettstädning. En annan rätt så tråkig sak är att jag inte ens har råd, eller kommer att ha råd, till ett skånekort så att jag kan resa runt på tåget i skåne. För ibland känns det faktiskt som att mitt hem är på resande fot - på ett tåg eller en buss. Det är konstigt och det låter nog mest fånigt, men jag tror faktiskt att det är väldigt sant. Jag saknar det väldigt, väldigt mycket. Som det ser ut just nu har jag inte rört mig utanför Eslöv på flera veckor (förrutom en dag i Malmö och en dag i Örtofta). Det gör mig bara väldigt ledsen att vara så jävla uttråkad :(