sebastianandersson

Jag känner att det nu är dags att skriva någonting här på bloggen. Det finns en hel del saker som jag innerst inne känner att jag vill skriva och dela med mig av. Det är dock inte alltid så enkelt att alltid skriva ned vad det är man känner eller vad det är man vill berätta. Men jag kan ju börja med att berätta om min fina sommar. Sommaren börjar enligt mig direkt efter studenten - en dag som för övrigt blev överraskande mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Min familj brukar annars ha svårt för at verkligen engagera sig, när det gäller det mesta, enligt mig. Men när det var student var alla verkligen glada och fanns där för mig och hjälpte till att göra firandet helt underbart. Det var första gången på flera år som jag verkligen innerligt kände att mina föräldrar och min familj var stolta över mig. Om inte annat var det i alla fall första gången på flera år som de verkligen sa det. Nu i efterhand är jag mest bara glad över att jag fick ta ett fint avsked av en trevlig skoltid tillsammans med trevliga klasskamrater. Även om jag haft mina tvister med olika klasskompisar och både upplevt mina sämsta och bästa tider i livet, så saknar jag ändå det. Jag tror att det är för att jag gick igenom en enorm förvandling (jag blev en skalbagge) under mina 3 år på gymnasiet och att det är minnena från den utveckligen som gör att jag idag känner en viss sorgsenhet över att vara utan allt som repressenterar Campeon och Helsingborg.

Jag vet att jag var inne på linjen om att skriva om sommaren, men jag tror ändå att jag skiter i det. Det är så himla svårt att försöka förklara ett minne eller en känsla med ord, så det är lika bra att låta det vara osagt för tillfället. Förhoppningsvis stannar mina minnen kvar ändå.

Just nu oroas jag över många saker. Georgien jämnas med marken och amerikanarna skäller på ryssarna, universitet i Lund skickar en massa papper till mig som visst ska vara "informationsblad", men jag måste fan vara dum i huvudet eller någonting för jag fattar inte ett dugg mer nu om universitetsstudier än vad jag gjorde för ett halvår sedan. Samtidigt vinner en simmare från USA 9 (?) OS-guld och slår 8 världsrekord. Snacka om att det kom oväntat!

Jag tänker mycket på det förflutna, det som en gång varit. Det är förmodligen därför jag hela tiden strävar efter att gå framåt och glömma det. Det är min egen lilla verkligehetsflykt för att undvika känslor. Ett tag i mitt liv var jag inne i en period då jag var duktig på att visa mina känslor och när jag kände att jag visste vad jag tyckte och kände med mig själv. Nu för tiden känns det mer som att jag bara lever utan att reflektera så mycket över mina känslor. Visst kommer det tillfällen då man känner sig ledsen och missförstådd av världen, men inte alls lika ofta som tidigare. Antingen har man blivit mognare och lärt sig att hålla inne känslorna, eller så har man helt enkelt bara gett upp och insett att det kvittar hur ledsen man än känner sig, för det hjälper inte. En av de viktigaste läxorna jag lärt mig är att livet alltid fortsätter oavsett vad jag tycker eller hur jag känner. Bara för att jag känner mig ledsen och inte trivs på mitt jobb, betyder inte det att någon kommer att stanna upp för att se efter mig. Nej, det gäller bara att ta sig själv i kragen och inse att man själv måste skapa det livet man vill leva. Och visst, detta är väl en läxa som alla tvingas lära sig och är verkligen ingen ny eller revolutionerande tanke. Men det är spännande när man väl förstår läxan, och inser vad den betyder i praktiken.

Så slutligen vet jag inte riktigt vad det är jag vill komma fram till med mina texter. Förhoppningsvis läser Thomas inlägget och ringer mig för att diskutera politik så att vi tillsammans kan låtsas vara något så töntigt som "rysslandsvetare" eller önska att vi var journalister som gräver fram otäcka sanningar och ondskefulla företag som tjänar pengar på andra människors lidande genom att sälja sockerfri läsk.

Eller så är det bara mina egna innersta önskningar